Jennie Seling

Lite så det känns just nu. Idag är det måndag, vilket betyder att det är tisdag imorgon. Efter förra veckans avsnitt fick jag en liten dipp. Den första som sa: vad har jag varit med om egentligen? Det kan verka så enkelt utifrån sätt. Utifrån tar man inte allt på lika stort allvar som jag själv gör när jag ser avsnitten och kastas tillbaka till allt. Såklart. Utifrån sett är det kanske bara konstigt att se hur vissa av oss blir mer och mer instängda i oss själva. Någon blir ledsen när någon åker hem som man kommit nära. Konkurrensen hårdnar. Dejterna sker varje dag, dejter med samma kille jag själv vill dejta. Är man inte på dejt är man kvar i huset och blir otroligt rastlös. Man förstår inte hur man kanske kan säga vissa saker, saker som gärna är klippt ur sitt sammanhang och blir då ännu mer förstärkt. Men jag är fortfarande glad över att jag framställs som den person jag är och ingen annan. 

 

 

Jag kan se sidor nu hos Sebastian, som jag inte märkte av eller såg på Aruba. Positiva och negativa. För man var mycket i sin egna bubbla och såg inte allt där. Eller jag var det. Jag blev det. Ska absolut inte prata för alla. En bubbla som var otroligt känslig och hade varit så lätt att sticka hål på om jag inte hade valt att ta en väg som jag vet några störde sig på. Nämligen att hålla "distans" till tjejerna. Även om min medverkan inte var på blodigt allvar, så var jag ändå där i tron om att Sebastian kunde vara min livs kärlek. Det var därför jag åkte, och jag behövde verkligen stoppa ned fötterna i marken flera gånger för att inte försvinna i den värld som där och då kändes overklig många gånger.

 

 

Som jag skrev sist så har jag nu kommit så mycket längre än jag någonsin hade kunnat tro när jag åkte ned. Det är här någonstans jag inser att jag måste hitta ett sätt, en väg, att följa för att överleva mina egna tankar. För att inte bli knäpp av allt man hör.

 

 

 

Jag tog visserligen beslutet väldigt tidigt, redan efter singeldejten, att jag kommer inte att berätta för dom andra tjejerna vad som sägs mellan mig och Sebastian förutom vardagliga och allmänna saker. Jag kommer heller inte berätta OM något mer skulle hända framöver, om jag skulle vara kvar, mellan oss två. För det berör bara mig och honom. Så tänkte jag tidigt. Men insåg ju längre tiden gick att jag verkligen måste hålla mig till min "plan". Det var inte lätt ska ni veta.

 

Eftersom jag är en människa som är lätt att läsa av, har hört många gånger, är i behov av att få prata av mig, kan grubbla lite för mycket ibland, en känslomänniska OCH är väldigt nyfiken, var det svårt att inte visa eller berätta vad som sades på våra mingelstunder och dejter. Där man har sett att han bekräftade mig väldigt tidigt. Men hur länge och mycket vågade man lita på det? Det var otroligt svårt att ta avstånd från när dom andra tjejerna kom tillbaka från dejterna, jag ville såklart höra allt om vad dom gjort, samtidigt som jag absolut inte ville höra vad som hände. Den balansgången var galet svår att förhålla sig till. Vi får väl se om den fungerar eller inte.