Jennie Seling

 

Men hur hamnade jag där och varför sökte jag? Vi tar det från början. Jag satt och tittade på slutet av förra säsongen av Bachelor i december, och fick se ett väldigt lyckligt slut där kärleken spirade mellan Pär och Rebecca och tänkte,  ja men det kanske är sådär man kan hitta kärleken, när man ändå inte hittar rätt här hemma bland alla dejtingappar och utekvällar på stan. Jag sa till min vän, mest på skämt, att man kanske skulle söka till nästa år om dom kör en till säsong. I början på mars satt jag i bilen på väg till jobbet och hör hur praktikant Malin på Mix megapol lyriskt avslöjar att man har hittat en ny bachelor för en ny säsong och att han är skitsnygg!

 

Så fort jag kom till jobbet gick jag in och tittade på filmen om Sebastian, den nya bachelorn, och kände direkt att det fanns något hos honom som tilltalade mig. Väldigt mycket. Hans charm och leende gick rakt in i mitt hjärta. Men nu är ju jag en person som i grund och botten inte så gärna kastar mig utanför den "bekväma boxen", men avundas personer som gör det, så jag visste att jag snabbt måste släppa tanken på att söka. Det är ändå inget för mig försökte jag intala mig. Det är inte jag att vara med på tv och "tävla" om samma mans hjärta som 19 andra tjejer.

Tänk bara den, bo i samma hus som 19 andra tjejer, jag hade ju ändå trots allt sett en del från förra säsongen, det var inte alltid smärtfritt mellan dom.

 

 Hur skulle jag våga visa mina känslor? Och framför allt, hur skulle jag kunna få känslor för någon framför massa kameror? Nej helt klart inget för mig!

 

Dagarna gick men jag kunde inte släppa tanken på honom eller det faktum att det kanske visst var något för mig. Det kanske var precis det här jag behövde just nu i livet. Hade för ett år sedan gått igenom en tuff och jobbig separation från mitt ex och kände att det behövde hända något nytt och spännande i mitt liv. Det rullade lixom på i sitt ekorrehjul och tillslut var nyfikenheten för stor på Sebastian och jag vågade fråga några av mina närmaste vänner vad dom tyckte om att jag funderade på att söka. För det tänkte jag ju oxå, hallå, vad är oddsen på att jag skulle få komma med bara för att jag söker, så söka kan jag väl alltid göra. Precis så sa även mina vänner, söka kan du alltid göra och klart du ska söka!

 

Mycket riktigt, jag satte ihop min ansökan, som skulle innehålla både bilder och en kort presentationsfilm om mig själv samt svara på tusen frågor kändes det som. Ca två veckor efter att jag såg Sebastian så var nu min ansökan inskickad och jag tänkte, låt det gå som det går, dom kommer aldrig höra av sig. 

 

30 min efter att min ansökan hade lämnat utkorgen ringer det på telefonen och en sjukt trevlig tjej säger att hon ringer från Bachelor och har sett min ansökan och tyckte den var väldigt bra så dom vill att jag ska komma på en casting. Herregud, vad är det som händer? Vem sa hon att hon var? Jag har ju bara sökt, jag ska inte vara med tänkte jag. Men jag insåg där och då att jag inte var så svår övertalig, efter tio minuter hade vi bokat in ett datum för en första casting. Den skulle äga rum dagarna efter jag kom hem från min semester i Dubai.

 

Sedan gick allt väldigt fort, jag gick på castingen och kände när jag gick därifrån att jag verkligen ville vara en av dom som fick åka. Det här kunde vara min chans! Jag blev uppringd några dagar senare och dom sa att jag hade gått vidare till en slutcasting, mitt hjärta hoppade vid det här laget. Hur gick det här till? 

 

Två dagar efter slutcastingen ringer teamet och säger: " Hej Jennie, jag undrar om du vill följa med oss till Aruba?" Jag tror att jag bara skrattar och säger inte ett ord förutom "va är det sant? Nej men va, på riktigt?" och fortsätter skratta nervöst/lyckligt/chockande. Jaha men nu när jag kommit så här långt kunde jag inte säga nej, för jag ville verkligen åka! Jag vill så gärna hitta mannen i mitt liv!

 

30 april kör mamma mig till Arlanda och jag är sjukt nervös och har, på dom där tre veckorna som infann sig från beskedet, hunnit ändra mig både en och två gånger. För är det verkligen så smart och åka iväg och medverka i ett format som detta. Det är ju verkligen inte jag!! Men nu satt jag i bilen och tänkte, Aja jag kan ju alltid åka hem om jag inte känner att det fungerar och jag inte vill vara med längre. 

 

Min största fasa i första skedet var ju hur dom andra tjejerna skulle vara. Kommer jag hitta någon som jag kan prata med och hänga med. Men väl på Arlanda möts jag av så många härliga tjejer som alla är superglada och taggade! Alla vi skulle iväg på samma äventyr och galna sak. Alla vi skulle se om vi kunde finna kärleken på Aruba och om Sebastian var en kille för oss. För man ska inte glömma, det är inte bara Sebastian som ska känna något för oss tjejer, vi måste känna något för honom om det ska fungera. 

 

Låt äventyret börja. Låt den galnaste grejen jag antagligen kommer göra starta. Låt min once-in-a-life-time upplevelse bli ett häftigt minne för livet. Nu kör vi!

 

20 förväntasfulla och härliga tjejer på fantastiska Aruba